Birgitta står på grunden till Vallstorps Kapell, 2 km söder om Sunhultsbrunn.
Här i Vallstorps Kapell såg Birgitta och jag varandra, för allra första gången i början på 50- talet. Jag var fem- sex år år och Birgitta tre- fyra år. Nu står Birgitta här på grunden till Vallstorps Kapell, drygt sextio år senare.
Fakta från boken Sveriges Bebyggelse på 1950- talet
I boken Sveriges Bebyggelse från början – mitten av 50- talet, hittade jag foto och dessa fantastiska fakta. I dag finns bara stengrunden kvar och en liten rostfri skylt med texten: Baptistkapell, Marbäcks Hembygdsförening.
Här gick Birgitta och jag i söndagsskola och juniorerna. Jag hade bara några hundra meter hit och Birgitta hade tre km.
1962 flyttade församlingen till den nybyggda Betaniakyrkan i Sunhultsbrunn. Idag är den fastigheten ombyggd till bostäder. På trappan till den kyrkan ”stötte” Birgitta på mig tre år senare. Sedan den dagen har vi hållit ihop i vått & torrt.
Sköldseryd Marbäck, 2 km meter söder om Sunhultsbrunn, vid sjön Sölgen.
Nästan varje dag, innan jag somnar, kan jag drömma om Sköldseryd i Marbäck. Jag bodde här med mina syskon från 1952 till 1958. Pappa, som var arrendator, erbjöds att köpa gården på 50 hektar för 52 000:-. Svaret han fick på ”Jordbrukskassan” i Tranås var: ”Hur ska du kunna betala tillbaka det”. Jag har aldrig kunnat förlåta pappa, för att han nöjde sig med det svaret. Jag har drömt om i alla dessa år, att få äga denna gård, fast absolut inte nu längre.
I söndagsskolan hängde jag upp alla Bibelberättelser i fantasin hemma i markerna runt gården. Golgataplatsen, Getsemane, David & Goliat, Kristi Himmelsfärd, Josef och bröderna, Jakobs dröm och mycket mera. Alla minnen minns jag klockrent än idag.
Det tragiska under min barndom var, att jag fick inte ta hem lekkamrater. Som barn strövade jag i skog och mark. Jag visste om varje träd och buske i skogen. Av en bakplåt byggde jag en lastbil med tippflak, som sysselsatte mig i en liten grusgrop.
Om jag hade ägt denna gård, hade jag haft en skog som kanske mer liknat en parkanläggning. Jag hade med all säkerhet tagit vara på varje träd som lutat en aning. Jag hade röjt, arbetat och formligen bott i skogen. Tänk vad skönt ändå att ödet ville något annat.
Ladugården i Sköldseryd. Foto från en granplantering uppe vid riksväg 32.
Mamma hade ofta ”sommarbarn” och vi fick leka tillsammans. En dag låg jag på magen högst uppe på höbingen, inne i denna lagård. Min kompis kastade upp pappersflygplan till mig. Ett plan nådde inte upp och i min iver att få tag i det, tappade jag fästet och for jag sju- åtta meter handlöst, med huvudet före ned i trägolvet på logen. Det sägs att jag skrek så det hördes till Sunhultsbrunn, två km bort. Jag fick bara en Albyl av mamma och fick ligga en stund, trots att hela jag var gul och blå så stor jag var.
Birgittas föräldrahem i Norra Sunhult, två km norr om Sunhultsbrunn.
I denna mangårdsbyggnad som Birgitta växte upp i, fanns bara kallt rinnande vatten, vedspisar och kaminer. Huset har rustats upp på senare år, men omgivningen rustats ned. Hela gården är full av skrotbilar. Jag är glad att Birgittas mamma inte behöver se det hur det ser ut idag.
Kojan 300 meter norr om Birgittas föräldrahem.
Den 8 februari 1969 gifte vi oss, Birgitta och jag. Vi bosatte oss i denna stuga, kallad Kojan. Här fanns också bara kallt rinnande vatten inne. På senare år har stugan rustats upp, tilläggsisolerats samt fått en groventré på norra gaveln.
Vårt utedass 1968
Hit fick vi gå 75 meter för att göra både ”1:an & 2:an”. Inte det mest tilltalande precis.
Matts Torebring 
Kul med nostalgi,men bara att konstatera att det är bättre nu!
Då fanns ju inga Bobilar direkt,tur vi har ADRIA! 🙂
Ha det gott/Vinter-Kram
Bara tänk vad vi fick slita för allting förr. Om en husbil på den tiden kommit farande, skulle det sett ut som en rymdfarkost. Då fanns nästan bara Volvo PV & WW Bubblan. Nu är det bara Kabe som gäller, samt några andra. Kram & Må gott
Minnen som är fina men så bra vi har det nu!
Tänk om föräldrarna fått se oss i Travelmaster 910 QB!
Första gången Irene var hemma hos mig så frågade hon efter toaletten?
Trettio meter bakom ladugården sa jag!
Gick väl an på sommaren men när det var 30- dröjde man inte i onödan!
Kram
Visst har vi det bra. När vi senare bodde i Lommaryd, hade vi två hundra meter till svinhuset. På gaveln till detta fanns fyra ”sittplatser”. Kram & Njut av det goda livet.
Sån trevlig tur, att fara runt och kika på det gamla ställena. Det är också lite skönt att utvecklingen gåt framåt och att man slipper sitta ute på ettas och frysa…. 😉
Kramar
Faktiskt var det första gången jag dokumenterade dessa platser. Det känns så värdefullt att bevara det goda i dessa minnen. Samtidigt var det hårda tider förr. Kram & Må gott
Vilka fina minnen du delar med oss! Kramar
Tack, det var snällt sagt. Kram
Vilka fina minnen för er. Dom är nog glada våra förfäder att vi har det så bra som vi har det nu. Det var ett hårt liv förut. Kram
Så länge jag var ”bonde” visste jag inte om något annat och då gick det bra, även om det var otroligt fattigt liv och ett enormt arbete. Kram
Så trevlig berättelse om din uppväxt det får mig att tänka på min egen. Själv är jag uppväxt både på landet och i storstan. Visst har vi det fantastiskt bra idag jämfört med våra föräldrar.Kanske något att skriva ner och berätta för barn och barnbarn.
Tack, det var faktiskt kul att dokumentera dessa minnen, som man bara tar för givet att de finns där. Kram
Även jag har minnen från släkten på landet som man tillbringade somrar och jular hos och i storstan där pappa var specerihandlare och vi hade lägenhet i samma hus som affären. Mins silltunnorna och Isutkörarn som kom och levererade med häst. Har också gått till hörnet där det var plats för flera.
Det mesta har blivit bättre.
Nisse
Son till en specerihandlare, det låter minst sagt spännande, då har du mycket att dokumentera ned, när andan faller på. Kram
Tänk vad tiderna ändras och inte var det såå länge sedan. Under våran uppväxt har vi fått vara med om mycket i utvecklingen.
Kram Yvonne
Ingen generation i hela världshistorien kan ha upplevt lika mycket som oss, det är smått otroligt. Kram
Kul att få ta del av dessa minnen… så bra att du dokumenterat med ord och bilder. Ja, nog har livet blivit mycket enklare att leva…
Ha det gott!
Kram
Det var verkligen kul att öppna en drygt sextio år gammal bok, hitta bilder och information som jag själv inte visste om. Kram & Må gott.